kan vi gör allt som du sa men ändra det där lilla lilla på slutet och gå hem tillsammans
tack.
.
det är din sång som spelas i mitt huvud. som får mig att fortsätta
två. en dialog skulle uppstå. om ingen valde att gå. en dialog behöver uppstå. om man vågar att den nivån nå.
"om civilisationen vänder dig ryggen och ej vågar i dina ögon se. om du lämnas i en ensamhet. då ska jag finnas
där. en stund bara. en stund för att hinna lugna dig. ditt hjärta. jag ska laga det åt dig när det går sönder. när
det krossas ska jag lappa ihop det. lappa ihop dig. så gott jag förmår. ge inte upp, även om väggarna verkar
trycka sig på. likt i vilken skräckfilm som helst. om vattnet tycks stiga mer och mer. och vända ryggar utstrålar
en sådan hemsk kyla. när det inte finns någon. då ska jag stå där. du är inte ensam."
"om ryggar vändes mig och kylan från dem förfrös mig. om allas ögon sköt blixtar. och väggarna trycker sig bara
närmare och närmare. hotar att krossa mig. jag går i en återvändsgränd men kan inte vända. och monstrerna i
mitt huvud tar över. du sa att om jag föll skulle du fånga mig. om jag bröts av skulle du reparera mig. du skulle
få mig att andas igen. jag vet det. du. du skulle flyga med mig. vi skulle leka bland stjärnorna. flyga iväg i natten.
du sa, att om jag störtade. om jag brändes av ett inre. då skulle du finnas där. du är inte ensam."
[orden är inte helthelt mina. de är omgjorda och egenskrivna av mig. men tagna ur, inspirerade från annat håll]
jag skulle kunna skriva i all evighet. ord efter ord. bokstav efter bokstav. men jag kan inte. kan inte.. uppbåda
styrkan eller finna orken. fastän jag vill. jag vet inte vad som står skrivet och inte vad som kommer skrivas.
.
all she ever wanted was to stay in the corner of his heart
jag skrev
men jag tog bort
för långt
för kort
jag vet inte vad jag ska säga
eller fråga
jag vet inte vad jag borde säga
vad jag borde våga
det går runt i huvudet
snurrar febrilt runt
själv svarar jag osanningar
för sanningen är bara strunt
så vad mer kan jag förvänta mig
än att du ska mina frågor neka
att du också ska försvinna i fantasin
där man som lycklig kan leka
för det är mycket enklare
att bara göra så
att inte tänka alls
att låta det jobbiga gå
jag ville bara väl
när jag nyss frågan sände
ville bara hjälpa
men jag tror det vände
blev till yttligare tjat
jobbiga ord
yttrade för många gånger
anslöt sig till en redan sagd hord
jag vill bara att denne
ska förstå
att jag aldrig
kommer att gå
svar vägras
men jag tror jag ser
skratt spelar
leenden som inte ler.
.
i was walking through the city like a drunk but not
vem är jag att ta upp andras tid
vem är jag att yttra saker andra tyckt
jag tycker om saknaden
jag tycker om känslan den ger när den försvinner
så gör att den försvinner
koncentrera
fokusera
blicken
på någonting
som ej kan flyttas
så att fallet
inte faller
utan består
i en upprätt
ställning
under himmelen
över havet
mellan sanddynorna
i öknen
som aldrig
tar slut
om man inte
ber den om det
.
do you belive me when i telling you i'm fine, just fine?
det var bara ett ord
ett ögonblicks väntan och så var allt över
som om en vindpust svept förbi och tagit med sig allt
men ändå var allt kvar
för det skapas minnen och de bevaras föralltid
även om vi dem inte alltid kommer ihåg
de finns där och gör sig påminda när vi som mest behöver dem
som nu
som då
som igår
och imorgon
vänds allt upp och ner
och visar sin sanna sida
sin riktiga yta och sin tomma botten
sitt fulla innehåll och allt som hör till
och jag kommer ihåg varje stavelse
i varje ord
varje blinkning
i varje blick riktad mot mig
varje ljud som varje steg utbringade
exit skylten som lyste för lockande grönt och ljust
dörren som inte hölls låst men var förbjudet område
som jag undvek av en rädsla
okändmark vågade jag ej beträda
när jag själv var så okänd med golvet jag skulle vistas på
en motvilja som satte sig i halsen
och förblev kvar så länge
och frågorna blev aldrig besvarade
för svaren var för avslöjande
men om någon frågar nu
kan svar få viskas
om denne någon är en viss någon
kan den få svar viskade
om jag vågar
.
jag såg ögonblicket mellan deras ögon när han höll hennes ansikte i sina händer och förnekade
det ligger som ett täckte över allt. i form av ett moln. formen av ett moln. för ett moln kan ta vilken form som
helst. och för mig formas molnen till en serie av en dag. och det bär mig fram. lyfter mig och får mig att le.
du lärde mig rida på vindens rygg och vi lekte med stjärnorna när vi kom fram till vårat mål. lekte med dem
och vi fann varandras famnar för första gången. och varje dag tänker jag på det ögonblicket. när du sa ord för
första gången. till mig. när jag svarade för första gången. svarade dig. svarade någon. för innan var min tunga
brusten. min röst itu. min talan i tusen b i t a r. och jag ser på den bilden jag gavs. den jag med silvertejp fäst
i taket. sträcker upp handen mot. men når inte. når aldrig. en påminnelse om att jag aldrig kommer att uppnå
den höjd som föreställandet uppnått. det som synes på det solblekta fotografiet med sönder tummade kanter.
men en påminnelse om att föreställande ting uppnått den höjden. så varje gång jag ser det fotografiet och varje
gång jag stäcker min hand mot taket fyller en tomhet mig för att jag aldrig kan komma dit. men en värme och
en glädje för att någon eller något vistas där upp. och i detta fall betyder det så mycket mer och väger så
mycket tyngre. så jag ler. bara ler. för mig själv. för fotografiets motiv.
.
oh baby i've been here before, i've seen this room, i've walked this floor
jag drömde så länge om det. jag fantiserade ihop sagor om det. jag hoppades utan hopp egentligen. för jag
trodde aldrig på det. egentligen. lika stor chans som att jag skulle nå det finaste äpplet högst upp i trädet själv.
lika stor chans som att jag skulle lyfta från marken och trotsa alla regler om tyngder. men det slog in... det
hände. ja. på riktigt. och även fast det gått nio eller två månader, beroende på hur man ser det, så förstår jag
inte helt allt än. men inget är som man trott eller förväntat sig eller föreställt sig. inte heller detta nuet. för
jag hade aldrig trott att det skulle seut såhär.
allt glittrade och i mina ögon glittrade det mellan oss mest av allt i nattens mörker som kom smygande på lite
för tidigt för att riktigt kallas natt så kanske en mörk kväll. vi kastade snö för att se hur ljuset reflekterades i det
och vi log åt ord vi själva kompå. som stjärnorna bakom molen så långt borta. men alltid där. har vänner inte
liknats med stjärnor fler än en gång? de finns alltid där. även om de inte alltid syns. allt släpptes och allt som
inte var värt att komma ihåg glömdes och lämnades. begravdes i snön som föll så grant. som syntes tydligast
i ljuset de blekgråa gatulyktorna gav ifrån sig. kalla händelser blir varma minnen. det lämnade spår. som alltid
föralltid kommer finnas kvar.
jag blev kapten på ett skepp. överhuvudet och bestämmaren. drömmaren. den oerfarne bör gå plankan till
mötes. ner i ett ticktackande gap av ingenting. otrevligt må det bli. mitt skepp bestod av gröngråa plankor. ihop
spickade till något som liknade det vackraste, mest skräckinjagande av skepp. om man bara lät sig övertas av
fantasin. och jag var dig överlägsen. fastän det egentligen är tvärtom. utanför leken. där är det tvärtom. i en
lek. jag var överlägsen alla. längst av alla. högst av allihopa. och inget skulle stoppa mig. inte ens plankans
avgrund. för jag stod högst. underlägset överlägsen. men så kom en. och jag svängde mitt svärd. mot denne
som jag sålätt skulle kunna vinna över. men leken blandades med en verklighet. det fina ur verkligheten. jag
behövde ej gå plankan men jag blev motvilligt villigt bortförd från mitt skepp av starka viljor. hållen i en famn
för fin för att vara min hamn. och plötsligt blev jag kaptenens ägo. precis som innan jag tog över och gjorde
skeppet till mitt. det är bättre när det är ditt.
.
if you jump i'll break your fall, if you need to fall apart i can mend a broken heart
han sjöng att om det inte inger hopp, är det inget värt. med gitarren som bakgrundssus. och det ligger något i det.
men det finns hopp. därför är det värt det. värt allt. så jag håller hårt men försöker att inte hoppas förmycket men
ändå gör man det, och så fallerfallerfaller man. men det finns hopp. så jag ger ej upp. inte än. nej. aldrig. inte nu.
för då finns kanske ingen återvändo. och jag vill ej sluta hoppas. på sakeroting. egentligen inga hemligheter. men
något jag inte vill skriva ut med ord till den omvärld som läser. även om någon skulle kunna få det viskat till sig.
det gör det inte till en hemlighet. för. det är allt annat än hemligt. delar av det. andra delar av det är sådant endast
jag vet om. vissa delar vet inte jag. och. det är väl dem hoppet hoppas på. i en evig förbannelse av två par ögon
och varma färger. men en förtrollning fylld av kalla färger och otalande munnar. fast vi hummade fram ljud med
mjuka läppar. hummade fram och förstod allt den andre sa. men inte vad en själv sa. så hyshade vi. men skratt
skallade överallt och alla som infann sig drogs in i en vals i ett månljus bakom moln. ett blåvitt ljus som sken med
en viss värme ändå. en måndans som varade till nittonhundratrettiotvå och långt därefter. till klockan med fem
visare på hennes arm slog tre. och tiden var ute. men klockan rördes av en starkare hand och hon förblev föralltid
en minut i klockslaget som talade om slutet av dansen. så att månvalsen på gräsmattor överströdda av älvors
sliverstoft aldrig bröts. för tiden fanns inte längre och förevigt levde dem i en evighet.
.
felfri fullkomlig perfektion
det finns vissa dagar
när tiden stannar till
vissa timmar
då minuter ej existerar
vissa andetag
som är så mycket lättare
än andra andetag
att andas
det finns vissa ögonblick
som önskas finnas kvar
föralltid
för all evig tid
det finns vissa ord
som sägs
som skrivs
som skickas
det finns viss ord
som visas
och som alltid
kommer finnas kvar
vissa datum sticker ut
mer än andra
vissa sekunder
mer ihågkommna
minnen som inpräntas
gjorda för att aldrig försvinna
alltid finnas kvar
och föra med sig någonting
det finns vissa ögon
som talar mer sanning än andra
vissa händer
som aldrig kommer att släppas.
.
små ord kan på insidan vara de största som någonsin funnits
dörren stängd. nyckeln står lodrätt i låset. dörren låst. säkert. själv. ensam, men inte ensamt. jag sjunger när
ingen annan kan höra. jag dansar när ingen annan kan se. jag gråter när ingen annan finns i närheten. när ingen
annan kan skadas av tårarna. jag ler när ingen annan vet om det. och i golvet speglas allting jag gör. och i
speglarna på de båda väggarna bildas fotavtryck. leriga spår och lätta, trippande försök. smygande ljud sparas
i låsta kistor. alla rörelser som uppstår försvinner ut genom det öppna fönstret. förevigas när de blir en del av
vindens dans med en fallen snö. varje skrik av smärta blir till ett skratt av lycka. varje skratt av lycka blir till
ett rop på hjälp. varje rop på hjälp blir en sång utan toner om glädje. varje sång utan toner blir till en kompakt
tystnad. och så fort det är tyst skriks ett skrik av smärta. allt går runtrunt i en cirkel utan slut. men med en
början som ingen verkar hitta tillbaka till. men någon ska väl bli den första? så varför sluta leta? för kanske den
förste är den jag är? dock betvivlas det starkt. så jag söker inte förgäves efter något som bitvis skrämmer mig
så väldigt mycket. men jag slutar ändå inte letandet. letandet efter slutet. vilket är så mycket mer förgäves att
söka. fler spår på fler speglar. mer återspeglas i golvet. och snart får inte rörelserna plats i vindens förlopp.
för armar fäktar vilt. och allt tycks skrika för allt är så tyst fastän allt sjunger av glädje med osynliga, stumma
toner. men dörren förblir låst. och nyckeln vänd lodrätt. och i springan under dörren smyger sig tassande steg
in. utanför en låst dörr i ett öppet hus på en grå gata i en lite ort större än man tror. utanför den dörren vankar
steg av och an i tystnad. lätt på tå. för att inte störa. inte för att inte höras. för att inte störa. en väktare. en
någon som skyr tomheten men älskar friheten den för med sig. en någon som håller hårt i en och samtidigt löst
i ett flertal. en någon som vill finnas överalltochingenstans. en någon som håller av en självinlåst någonannan
och som vill den väl. enda kommunikationen de två emellan. genom rymden färdas. några ord. små. som den
minsta droppen. med betydelse likt det största av hav.
.
med en svartpenna markerar jag vart fötterna satts så att jag kan följa dem samma väg
det stormar högst upp
även om stormen bitvis
tidvis
är varm
två par kan tindra
ett något att fästa en kyss på
jag kände din doft
jag hörde din röst
det blåser en vind
smeker halsen
vilar på bröstet
i en silver kedja
och inuti i
där råder en annan typ av värme
än den sommaren för med sig
mjukare, behagligare
längst ut rör det sig
som grenar på ett pilträd i vindens lek
över tangenter
flätas samman med likadana
i mitten finns en tyngd
ibland härjar fjärilar vilt
ibland suger det till
av välbehag, eller obehag
sedan ända ner
spritter det till
och springer till springandet
eller ifrån det
och allt sitter ihop
allt bildar en
fastän man ibland ej vill
en någon
.
jag litar på ett kort som inte lagts, på ett ord som inte sagts
han springer. springer förgäves. längst vägarna utan mål. men han fortsätter springa. ingen vet vart. framtiden
enbart. vet vart han springer. i en ovishet som med en ögonbindel. det kan plockas en tjusning ur dessa
företeelser. det kan plockas en skräck. för han vaknade skrikandes i en panik. badande i en rädsla som pärlade
på hans lilla panna. skriken hade spelat i drömmen. i drömmen där allt tog slut. där någon sa "vi kan inte
fortsätta, det går inte mer, det är slut nu. inget mer vi". hon höll honom i sina armar innan han försvann. innan
han sprang sin väg. sprang sin väg på någon annans väg. som någon annan trampat upp långt innan. och skorna
slår i marken i en obrytbar rytm. en takt. utan varken början eller slut. utan mening. utan ord. utan andning.
det bildas platåer av snön och istapparna smälter bort trots att solen inte funnit sin plats på himmelen än. på
sidorna av vägen går ovetande människor med leenden på läpparna. utan en tanke på vad tårarna spelade för
roll på kinden. som var röd av kylan. lika röd som tröjan som bars på ägaren till både tårarna och de springande
benen. ingen tanke på vad som som orsakat. på vad som skulle komma att hända. ingenting. det skulle ju lika
gärna kunna varit glädjetårar. men med ett hål i bröstet kan ej en tårar av lycka uppbådas.
.
hon lyssnar till alltallt han säger och suger upp vartenda ord i hopp om att kunna förbättra sig
öppnade ögon ser sådana ting stängde ej ser. och stängda ögon ser sådana ting öppna ej ser. det är underligt
på ett klurigt sätt. det var så längesen jag drömde. det var så längesen jag drömde det jag ville drömma. så
vad finns det för mening med att sova? men jag sov. uppochihopkrupen i en soffa i ett ljust rum som blev
mörkt. på nätterna är det ljust nu. ljusare än på mornarna. jag gissade på att det var snön som gjorde det. eller
så var det en synvilla. ett önsketänkande? för förhoppningar om regnbågar verkar förgäves dessa dagar även
om det är ett något som är en blandning av sött och salt. varmt och kallt. hårt och mjukt. friskt och sjukt. med
regnet och med solen i en kollision över himlavalvet.
nu ser jag en bit av migsjälv i dig så som du sa att du såg dig i mig. eller, i oss. så kanske istället detta. nu
ser jag en bit av oss i dig, er. så som du såg dig, er i oss. och det borde nog skrämma mig. det gör det. ja.. men
samtidigt vet jag då att jag har dig där och att du kan leda mig. du som redan färdats den vägen när jag väl ska
börja vandra den. en trygghet. för jag vet hur det kommer att bli. att det kommer bli så. och jag fruktar det
kommande. men samtidigt är det sådant man ej kan undvika. inte i detta fall.
morgonen ter sig likt en natt
utan att förstå sig på tidens förlopp
som att ingenting spelade någon roll
och kanske det ej gör det
och ingen tar hänsyn till att tänka på
vem som skrev bokstäverna i snön
med fotspår upptrampat
ett meddelande ingen brydde sig om att läsa
och jag sträcker ut tungan åt livet
för det retar mig ibland
det svänger åt fel håll
när jag förengångsskull lyckas svänga rätt
.
alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt, jag saknade dig och gör det än
"vad tänker du på?"
"ingenting"
allting. alltet. på hur förra veckan tedde sig. på hur denna vecka börjat. på hur den skulle fortsätta. på blåa
ögon. på resorna jag lyckats göra. på resorna som ligger framför mig. på frågor. som ställts. som kommer
ställas. som aldrig kommer ställas. som jag vill ska ställas. som jag fruktar. hur kan man sakna något man
ej tycker om? hur kan man sakna något man aldrig haft? för då vet man ju ej hur det är att tycka om det. så
kan man då sakna tinget? det är som att säga att man tycker om ett land man aldrig besökt. säga att smaken
av kärlek är mjuk om man aldrig smakat den. att känslan av regn i håret känns ovanligt blött om man aldrig
stått ute i regn. som att säga att man tycker om natten, om man inte upplevt dagen. solen om man inte
skuggats av moln. att kärleken är något varmt, mjukt, kallt och hårt, om man ej vistats i varken avundsjukan,
svartsjukan eller avskyns träskmarker.
jag vet inte vad som hände. men jag tappade bort orden. orden och tänkandet och kontrollen. jag vet ej längre
vad som skrivits eller vad som skrevs. eller vad som inte skrivits och vad som är kvar. om något är kvar. jag
kanske råkade välta ur min hink med ord när jag föll den där gången..
.
when i was a little girl a wore a plastic ring on my finger
det är sånadär drömmar man har. som liten. när barnsben förlängts till flickben på åtta nio år. och alla ens
förhoppningar verkade slå in enefteren. när drömmar lämnat prinsess stadiet men ändå influerades av dem.
de byggdes kring vita hästar och om en av pojkarna i parallelklassen. han som var lite längre än dem andra
med blont hår. han som var lite småblyg men ändå stod upprätt. han med det fina leendet och som fick
kinderna att värmas. som om någon gnuggat rosa maskrosor på kinderna. maskrosor färgar av sig så lätt.
smittar av sig med sin färg lika lätt som du smittar av dig med ditt leende.
jag känner än igen de människor som jag höll nära intill när jag liten var. och kanske känner de än igen mig.
om jag ser upp mot molnen så är det fortfarande samma himmel som återspeglas. den är inte förändrats.
för himlavalvet är och har och kommer föralltid förbli densamma. i all evinerligtid. det kommer bara vara olika
ögon som ser upp mot det och olika tankar som tänks om det. och jag blickar upp mot det nu. i en annan tid
i samma värld. äldre. på något som inte längre är flickben men ändå har kvar springet i sig. med andra tankar
men som ändå influeras av en svunnen, bevarad barndom. med andra tankar men ändå om samma saker som
i en dåtid. och jag ser vatten skölja ut och in under bryggan vid hamnen. utsträckt på rygg på en träig brygga
där det kvällen innan dracks öl och fötter sprang och folk dansade. där det utbyttes skratt mellan pratet och
mellan kyssarna. där ingen tänkte på det som skulle komma eller det som varit. sådana som lärt sig konsten
att leva i nuet. om så bara för en stund. de packade ner dået och framtiden i kassar. knöt ihop dem och slängde
i vattnet för att inte behöva tänka på det justjustdådådå. men jag fiskade upp de tankarna och känslorna och
jag öppnade säckarna. för att det är sådant man ibland gör. så jag låg istället där. istället för alla dem. för
ibland är det bättre med en än flera. och det ända som fanns var dået och det framtida som väntade. som
närsomhelst skulle kunna dyka upp. det fanns inget nu. inte förrän. förrän.. förrän ett leende bländade mig så
som det bländar alla andra. men med en starkare glöd nu. för nu var det medvetet. till mig. åt mig. för mig.
var det ett medvetet leende. jag drogs upp ur ingentinget som fylldes av allt som fanns. och du lag dig vid min
sida och fattade min hand. fyllde ut tomrummet mellan mina fingrar. viskade. att allt blir bra.
.
