vapenstyrka och vingbredd

när vi gick i kjolar vi kunde bära
kläder som vi ännu inte blivit förstora för
vi drack aldrig cocacola från pappmuggar
eller sjöng aldrig för högt,
ramar i trä innehöll foton från nu,
vi stängde in oss under täcken bakom persienner
har du vågat dig ut än min lilla fågelunge
prövat vingarnas kraft på januarivindar
tappar du fjädrar eller rycker du bort dem
när livet blir för kärvt
när kjollinningen skaver in i livet,
eller håller du fast i verklighetsbilden
som jag tappade bort på vägen
förirrade bort någonstans i något gatuhörn
blev iväg sparkat som en fotboll
med hål i sidan, sådana hål vi skapade
för att klara av att lyfta när
tiden tillåter
.
golvpoesi - när himlen är för nära

när himlen är för nära
då trycker vi ansiktet mot stenplattorna
och letar ord i asfalten.
.
i snöyra är du det enda tydliga

du smälter snön inunder min hud med dina händer
dina händer över mig smälter snön inunder mig
under min hud smälter snön utav dina händer
du smälter ner mina isblockeringar
med händer värmer du mig från snökylan under min hud
dina händer får smältsnö att rinna från mina ögon
min kyla består inte dina händers berörande värme
du är en mickrovågsugn och jag är ett pågående projekt inom dig
du värmer mig
jag fryser utan dig
.
du blev en sista novemberpust innan decembers sista dag tog vid

yttersta kanten av ytterligheten utmanar vägens bräckliga kurvor
utsidan reser djupa stup och sänker sig i branta bergväggar
ishalka blir blixthalka om vägen inte är saltad
någons öde blir att blixtra in i bråda bergväggar
rosor fryser fast i rabatter som blir frostiga blomsterängar
i bakgrunden hörs svaga svängningar i lågmälda musikmelodier
miljontals yrselförseda vibrationsmolekyler i kontakt med
ytterligheten bildar branta stup och djupa väggar
väggar vägar kant i kant bildar kanter
kanter bildar stup bildar resningar blir
någonting att falla ifrån blir någonting att falla in i
på yttersta kantens möjliga ytterlighet utmanas slut och start
ishalka blev blixthalka i en krasch med novembervindar och decemberandetag
.
vi sväljer begynnelsen som kristallvatten

hennes ögon liknar gröna safirer i solljus
missfärgade oenade om vilken nyans
glittrande i tusenfalt i bedraget sken
skjuter solkatter över hela våra kroppar
som stjärnor över hela vår massa
som snöflingor innan dem smälter samman
får våra munnar att svälja begynnelsen
får våra öron att inta ljudet av ljuset
våra händer som sitter samman
vårat hår som blir en enda fiskbensfläta
barfota över eftermiddagsvarm sand
bubbelsalt vatten kant i kant med himmelen
vi kant i kant med varandra
.
bevuxna
skyddas vi ifrån regnstänk
men ej ifrån oväder
vi river oss på rosenbuskar
i snårskog utan växtlighet
obefintliga stigar blir vägvisare
små stenar i våra skor
skapar skavsår i själen
.
förlåt oss våra synder vi begått då vi äro oss själva

vi är tuggummit under era skor
vi är hålet i din tröja
vi är kartan du håller upp och ner
vi är dammet de är allergiska emot
vi är asfalten ni spottar på
vi är luften de inte vill andas
vi är din morgontrötthen
vi är fruktan i hoppet
vi är gatans rännsten
vi är avskummet i hörnet
vi är slasket om vintern
vi är cancern i dina lungor
vi är fel val i riksdagen
vi är gråtande barn när du har ont i huvudet
vi är aldrig svaret på deras frågor
vi är skulden
vi är felet i samhället
.
kapitulera omedelbart eller dö

går sönder
går itu
går iväg
går fram
går bak
går tillbaka
går ner mig
går ner mig i dig
.
med tiden blev din utandningsluft min inandningsluft

hur luktar livet?
det är som jordgubbar om vintern och som avgas på sommaren.
vad är människan?
en röd cykel utan styre.
hur länge måste man gå för att komma fram?
tills fotografierna på dina väggar blir gula och viker sig i hörnen av fukt.
när är vi två tillsammans igen?
när allt står stilla och tiden inte längre räcker till.
vad är kärlek?
allt som inte går att ta i och allt som går att ta i och speciellt allt däremellan.
.
vem har lurat alla barnen, det här är inte allt

vi lekte aldrig som små så
därför leker vi vuxenlekar nu
tar ut oss på varandra och tar
ifrån varandra gengälder,
hon får hennes blod och i utbytte
gives henne ett lugn att andas i,
tills vindar skiljer dem åt
gör slut på handkontakt som
gav människan någonting att
livnära sig på för ett tag
jag koreograferar alla orden i mitt huvud
'impulsivt' går stackato mot 'olycksalig'
vi kanske bara ska acceptera att vi
inte kan finna oss i att leva utan önskningar
som sällan blir uppfyllda till bredden
aldrig rinner över kanten,
vill röra mig i sammanhängande förflyttelser
flyta som vatten över stenar, sandkorn, kroppar,
vi skulle kunna simma tills vi blev vuxna.
vi skapar beroenden för lätt
småkaos i mig just nu.
skolan har passerat med en månad
och tiden har gått så fort,
vi åker på teatrar och spelar själva,
läser manus och har lärt känna varandra,
några såpass att man talar om märken i huden.
frånvaron är ej villig men är här ändå
tänker på er även om ord ej skapas.
.
så himla kort att jag liksom inte når och du kan vila din haka på min hjässa, jag saknar det

andas vi stötvis så intar vi mindre luft
blir mindre med åren istället för tvärt om
går motsols och läser av tiden moturs
svarar innan jag frågar
dör innan jag börjar leva på riktigt
har kanske inte dött tillräckligt många gånger
för att på riktigt kunna leva
och hur känner man att man är vid liv
så vi känner hellre smärta än ingenting alls
har liksom ingen koll på vad jag skriver längre, på orden ni vet
de bara far runt och jag greppar dem inte riktigt
vill gråtagråta men litar inte på någon axel här än
fast jag vet inte varför tårar ska falla för det bara är någonting som skriker inuti
sådär otydligt så att man inte hör helt men det kanske bara skriks huuurraaaaaaa
vill skriva mer finnas mer existera mer känna mer och svara på alla era vackra ord
de känns i hjärtat på riktigtriktigt men just nu orkar jag knappt andas ibland
och de andetagen räcker bara till att hålla uppe allt
fast ibland mår jag bra, jag skrattar lite varje dag tror jag
.
att nöta sönder hjärtat med chansningar


hade det varit annorlunda ifall att mina
armar varit lika släta som deras?
hade någon bildat liknande band med
mig då, likt alla som bildas utan mig?
om jag var städad inuti och utanpå,
rakryggad och oblyga ögon.
är inte bra på det här med nya människor
det skär liksom igenom mig och
allt jag gör och säger är konstigt,
är ivägen överallt och udda med likadana
skor som alla andra.
hållit en enda hand på två veckor,
bara för att ingen av oss skulle snubbla.
ändå skrapas knän i backen hela tiden
psykiska fall mot grus och imaginärt blod.
hur vet man att man hamnat rätt och
hur vågar man fortsätta när
allt känns som att det kan rasa sönder när som helst
.
en alvedon i magen blir en paus om dagen

är sådär frånvarande, något radikallt mycket
känns det som
flyttat iväg till folkhögskola
spelar teater, försöker andas i takt med alla andra och
somnar mellan elva och tolv
ska försöka skapa tid till ord till detta
tror det kan var rätt bra att ta vägen någonstans
fast det kanske tar tid
.
elchock i hjärtat - ömtåligheten kan bedömas först när den gått sönder

när det går av små stegpinnar inuti,
knäcks av, av tyngden i ord
eller bara värderingen av dem.
och leenden orkar knappt längre
klättra upp från tårna för att
dingla med benen från mina läppar.
när någon river muren till
kanalen och allt börjar forsa,
dränker vi salttårar med
alkohol eller skärsår.
för vi är inte som dem andra
som är relativt hela inuti.
och vi är inte som allihopa
som är hyfsat rena utanpå.
vi är ganska flyktiga i vårat
tankesätt, och spiller tid på
ögonblicksförälskelser.
.
